Att berätta eller inte berätta

JOHAN, 53 ÅR
”Jag är väldigt öppen. Visst, det kanske inte är så att jag presenterar mig och säger hej, jag heter Johan och har ADHD, men de allra flesta jag möter vet. I nya situationer och sammanhang brukar jag berätta för att underlätta för alla inblandade. För vissa betyder det ingenting medan andra får ett annat förhållningssätt.”

MILAN, 22 ÅR
”Jag brukar inte prata om min diagnos med folk. Jag kanske lever i förnekelse och undrar fortfarande om det är ADHD. Det kanske bara är jag?”

ELIN, 28 ÅR
”Jag är väldigt öppen och tycker att det är viktigt att prata om det. Jag vet många som har ADHD men de vet knappt någonting om det för de vågar inte undersöka sin diagnos. Det finns fortfarande mycket skam runt detta.”
”I nya situationer och sammanhang brukar jag berätta för att underlätta för alla inblandade. För vissa betyder det ingenting medan andra får ett annat förhållningssätt.”

Specialisten svarar

KARIN HALLSTEN, LEG. ARBETSTERAPEUT
Ska man berätta om sin diagnos för omgivningen?
– Det är bara du som kan bestämma vad och för vem du vill berätta, men om du känner att du vill ha stöd och förståelse så krävs det ju att du säger något.

HANNAH R JAKOBSSON, LEG. PSYKOLOG
Vad tycker du?
– Generellt sett tycker jag att man absolut ska berätta om sin diagnos. Det ger omgivningen en chans att kunna anpassa sig. Om jag har en middagsgäst som jag vet har diabetes så kan jag ta hänsyn till det när jag bestämmer meny. Är jag lärare och har en elev med dålig syn så kan jag sätta den på en särskild plats i klassrummet. På samma sätt är det med ADHD; genom att berätta så kan vi andra få ett hum om hur du fungerar. Ju fler som berättar, desto större möjlighet att det stigma som fortfarande råder, försvinner.


Vill du läsa mer? Fråga din vårdkontakt om Fyra bokstäver – en bok för dig som fått en ADHD-diagnos som vuxen.

Top
DEN HÄR SAJTEN ÄR FRAMTAGEN AV SHIRE AB SVERIGE